Emma- the ältare

Jag VET att jag ältar. Men, jag kan ju inte sluta tänka på det. Hur mycket det finns som jag inte minns överhuvudtaget. Jag kan inte sluta tänka på det. Hur fasiken ska man börja minnas? Varför minns jag ingenting? Minns jag inte för att jag har försökt att förtränga? Minns jag inte för att jag var påverkad? Alltså... frågorna är många.
Jag kan bara inte sluta fundera över detta. Jag kan för allt i världen inte släppa att så många år av mitt liv bara är ett svart jävla hål.

Det är hemskt. Och så minns jag saker. Sjuka saker. Att jag har gjort det? Var det jag? Jag har ett kort på mej som min gamla lärare har tagit. Jag minns just den dagen som om det var igår. Jag var 14 eller 15 på den bilden. Jag var bakfull (eller inte bakfull med huvudvärk och sånt, utan ångestbakis). Jag och R har varit riktigt jobbiga i skolan så vår lärare gav upp och sa att vi skulle på utflykt. Vi åkte till Snäcke och han hade med sig sin kamera. Han ville ta bilder som speglade oss. Hur vi var som personer. Han tog bilder på R först. Hon hoppade och skrattade och dansade på sina bilder. Jag satt på en sten och tittade upp i himlen, bort från kameran. När vi framkallade bilderna i skolan dagen efter (vi hade ett mörkerrum) så satt vi och kollade noga på bilderna. Då sa vår lärare Lasse att bilderna verkligen speglade oss. Jag sa: "Men, jag ser ju så olycklig ut" Lasse: "Men, det speglar sig Emma. Du är en djup och sorgsen människa" Jaha, tänkte jag. Men, idag när jag ser den bilden så förstår jag vad han menade. Jag var en sorgsen människa. En djup, sorgsen människa. Utan några som helst framtidsplaner.

Jag hade några dagböcker. Jag brukade läsa dom. Och jag grinade lika mkt varenda gång. Till slut så fick jag nog (när jag träffade Jyrki) och brände dom. Ville bränna minnena. Och jag ville inte riskera att Jyrki, som var min helt nya pojkvän, skulle läsa dom och ångra att han blivit ihop med mej. Jag kommer ihåg en del av det som stod men, jag ångrar så bittert att jag brände dom. Herregud, om jag hade vetat hur jag skulle känna idag. 4 år senare. När jag vill veta. När jag vill bearbeta.
För skriva har alltid varit mitt sätt att hantera saker. Jag behöver skriva av mig.

Jag tänker på alla jag har sårat på ett eller annat sätt. Jag är så ledsen för allt... och ja, jag vet inte vad jag ska skylla på. Det här har jag tänkt på så mycket. Och eftersom jag inte minns så mkt så kanske jag har sårat fler än jag minns? Usch... den tanken är plågsam.

Nu ska jag fundera vidare...