Det känns som jag faller. *Duuunk* Sådär, nu ligger jag längst ner på botten och sprattlar.
Jag har mått dåligt i mina dagar. Mycket dåligt. Det här tar ändå priset. Jag vill skrika, slå någon, ge någon skulden för att det har blivit som det har blivit, slå lite till. Slå, slå, slå... Men så inser jag, att den enda som kan rätta till det här är jag själv. Jag kan inte skylla på någon, jag kan definitivt inte slå någon men jag kan skrika. (Nej, inte ens det kan för då vaknar barnen)
När jag var tonåring, ja hela min tonår, mådde jag dåligt. Jag kände mig vilsen, försökte hitta mig själv på alla möjliga sätt. Umgicks i mycket fel kretsar och gjorde en väldans massa dumt. Jag ville så gärna tillhöra en grupp. Jag hittade sätt att må bra för stunden. Saker som fick mig att känna mig störst i hela världen. Sen en dag så gick jag långt över gränsen och det skrämde skiten ur mig själv.
Jag har orsakat min familj så mycket smärta och oro. Mamma och pappa letade efter mig de nätter jag inte kom hem. De skrek, grät och gjorde allt för att få mig på benen men, jag kunde inte skärpa mig. Sedan träffade jag Jyrki och han lärde mig bokstavligen hur det var att leva på riktigt. Jag la skiten bakom mig och levde igen. Nu är det slut mellan oss. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig nånsin falla tillbaka till skiten igen. Men, hur ska jag klara mig utan den person som en gång lärde mig att leva?
Nu har jag 2 underbara barn att leva för. De kommer naturligtvis vara till stor hjälp men att flytta ifrån Jyrki känns ändå som att dela mig på mitten. Han har varit den pusselbit som fattades i mitt liv och nu rycks pusselbiten ifrån mig. Jag inser att vi inte kan leva ihop, vi var kanske inte som gjorda för varann. Det gör ont.
Om du nu skulle läsa det här, Jyrki:
Du har betytt så mycket för mig genom åren. Mer än du kanske anar. Nu är det slut och det känns som att jag har förlorat en bit av mig. Vi blev vänner. Varför det blev så kan jag inte svara på. Jag önskar dig allt gott och jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner...
Tack för allt du gett mig under åren. Min vän.
Inlägg
Nationaldagen (sent omsider)
4 år sedan
7 kommentarer:
Vad ledsen jag blir över att läsa dina rader. Men du, ni fixar detta. Vänner är inte fy skam även om det inte var det man hade tänkt att bli. Goda föräldrar kan man vara isär med. Du reser dig, du fågel Fenix. Lycka till! Och är det något man kan hjälpa till med, låna ut eller annat så bara fråga! / H
...nu sitter jag här och gråter...
Hoppas innerligt att allt ska ordna sig med dig och Jyrki till slut. Ni kanske bara behöver vara ifrån varandra ett tag. Hoppas att han läser dina rader och förstår vad det är han håller på att mista.
Fasiken, vad sorligt allt är. Sitter här och gråter jag med, då kan ja bara tänka vad du känner!! De kommer att ordna sig syrran... Kom ihåg att ja finns här.
Kramar!
Jag kunde heller inte läsa ditt inlägg utan att bli rörd till tårar... UNDERBARA du, allting kommer bli bra! Jag vet att du inte har det lätt nu, men det kommer.... det kommer verkligen att bli bra! Du har så många som ställer upp för dig & älskar dig. Glöm inte det, bästaSTE vännen. Många många Kramar till dig från Mig.
Håller med alla tidigare inläggare. Man känner verkligen med dig/er. Men som H skriver så kommer du att resa dig ur detta även om det kommer att bli en tuff tid ett tag. Hör bara av dig om jag kan hjälpa dig med något eller låna dig något. Brukar läsa din blogg den är väldigt underhållande i vanliga fall, idag blir man lite tung i hjärtat för din skull. All lycka till och energi sänder jag åt ditt håll/ Ebba på Ugglans mamma
DU löser det Emma.. Hållerpå dig och min dörr står ALLTID öppen.. När som helst på dygnet.. Glöm inte.. Krya dig nu....
Kramar Jennica
det beror nog på om du vill lösa det med jyrki emma..kan du ta vad som helst?? hade INTE jag gjort!!
Skicka en kommentar