Med falskhet kommer man inte långt

Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Jag är heller inte alltid ärlig. Men jag har ett samvete. I slutändan är jag nog en ärlig människa. Jag vill vara en ärlig människa, och jag försöker göra mitt bästa för att vara en god medmänniska. Jag lyckas däremot inte förjämnan.

Jag har gjort massor med misstag i mitt liv. Stora och mindre stora, obetydliga och betydliga. Jag är nog vad många skulle kalla blåögd. Jag vill och tror gott om alla människor jag träffar, jag vill tro att alla har hjärtan av guld. Åh, herregud så många gånger jag har fått lida för att jag är en blåögd människa. Jag skulle nog kalla mig själv naiv.

Jag har några bekanta som undrar hur jag kan hänga ut hela mitt liv (mer eller mindre) på min blogg. Detta kanske också är ett tecken på min naivitet. Jag vill tro att människor inte dömmer och jag vill tro att det gör mig bättre att skriva av mig.
Jag ångrar hemskt mycket att jag hängde ut Jyrki. Det var fruktansvärt barnsligt och onödigt gjort av mig men i stundens hetta så kändes det så rätt.

Jag hade en kompis en gång som frågade mig om jag visste vad anonymitet var. "Ja, det är klart jag vet!" svarade jag. "Men det är inget för dig?" undrade hon. Och nej. Jag har alltid varit som en öppen bok. Jag anförtror mig åt få. Men jag mår bättre av att prata om problem, med vem har ingen större betydelse egentligen. Jag har alltid varit sån. Det har både skadat och hjälpt mig. Att jag bloggar om det som faller mig in är ännu ett tecken på att jag inte är en privat person. Vissa saker än privata. Om någon anförtror sig till mig, eller om någon är sjuk, eller om jag har gjort nåt jag skäms extremt för, DÅ är jag privat.

Min kurator säjer att jag har ett enormt kontrollbehov. Jag måste ha ett finger med i allt, om någon är sjuk så vill jag bota den människan, klarar jag inte det (som jag naturligvis oftast inte gör) så känner jag mej värdelös. Om någon är ledsen tar jag på mig skulden om jag inte klarar att trösta. "Var ett stöd, men du kan inte rädda världen" sa, min kurator. Senare den eftermiddagen gick jag till Oden. Där stod några killar och försökte samla in pengar till Afghanistans (tror det var det landet) hemlösa barn. "Du får själv välja hur mycket du vill skänka varje månad" Jag ville så hemskt gärna kunna göra det men jag har ju inte råd. Hela den kvällen kände jag mig som ett monster.
Det tär på mig att hela tiden vilja rädda alla, finnas till för alla. Jag glömmer mig själv. Detta har blivit bättre sen jag skaffade bloggen. På min blogg får jag lov att vara egoistisk och bara prata om mig själv.

Summan av kardemumman är att jag nog behåller bloggen tills vidare.