Jag låg vaken och tänkte igår.
Ibland kan jag tycka att hela jag är ett stort frågetecken.
Jag kan inte gråta längre. OM jag mot all förmodan gör det så görs det av ilska. Och ilska är nåt jag verkar ha en del i bagaget.
Jag undrar om det är så att jag samlat på mej en massa ilska under åren- från att jag var tonåring och asball, till nu. När jag var tonåring tog jag väl ut viss ilska på min familj men det mesta av ilskan stoppade jag nog undan någonstans. Sparade lite på den. Och sen har väl vissa saker utbrutit ilska och kanske på något vis så följde den gamla ilskan med.
Nu är det inte så att jag springer runt och slåss och bråkar med folk =) Nej, bråken och ilskan pågår i mitt huvud.
Hur slutar man att älta? Jag förstår ju att man inte bara kan radera minnen men, man kanske kan lära sig att acceptera att vissa saker har hänt?
Inlägg
Nationaldagen (sent omsider)
4 år sedan
2 kommentarer:
Gumman, här är några tänkvärda ord som jag hittade i din gammelfarfars bok:
" Skåda inte sorgset tillbaka i det förgågna. Det kommer inte åter. Förbättra det nuvarande - det är allt, och gå mot den dimhöljda framtiden utan fruktan"
"När du har det svårt och allting misslyckas, när du tycker att du inte kan hålla ut en minut till, ge inte upp, för det är just platsen och tiden då allting vänder"
En resa på tusen mil börjar med ett fotsteg...
Tror på dig o har alltid gjort! Du klarar av mer än var du tror...
Skicka en kommentar