Finns det nån underbarare än Oliver?

Är det karma som spelar mej ett spratt? Eller är det djävulen själv? Igår kväll låg och jag tyckte oroligt synd om mig själv efter att ha hamnat hos Kronofogden. Lipade lite. Ja, men gissa vad jag vaknar av i natt då?!

*Bubbelbubbel, krrr knorrbubbel* Jag får springa in på toaletten, stoppa huvudet i toan och börjar tokspy. Tack karma eller djävulen. Ni kunde lika gärna ha skjutit mig, för just inatt var Lukas HEMSK! Han skrek, skrek och skrek, inget hjälpte. Försökte lyssna på hans mage om han kanske också fått magsjuka. Men, nope. Han var bara förbannad.

Så inatt låg jag med huvudet över sängkanten, ner i min spyhink, lipade för att jag hade så ont i magen- samt lyssnade på hysteriska Lukas som bara vrålade. Försökte klappa honom lite på huvudet, försökte ge honom välling, nappen, försökte lägga honom på golvet (på en madrass), försökte lägga honom tätt intill mig, (det blev bara värre!)

Vid 4tiden kom Oliver in och han undrade såklart vad som pågick. Jag försökte samla mig och sluta gråta och det lyckades jag med. Då kom Oliver fram till mig, klappade mig på kinden, rättade till mitt täcke och sa:
"Oliver kan blåsa mamma, Oliver blåser på mammas mage" Så blåste han på magen. Då började jag lipa för att han var så gullig. Då kläcker han nästa underbara kommentar:

"Lukas är ledsen mamma, Oliver kan ta Lukas" pussar lite på Lukas, lägger på honom täcket ordentligt. "Här, Lukas. Nappen! Oliver klappa Lukas hår" Ja, gissa om jag lipade nu då? Han fick bannemej Lukas att sluta gråta. Och sedan somnade han också. När jag kollade på dom låg de och höll om varann. Hur underbara barn har inte jag då?