Vilken morgon!!

Fy, fasiken vilkenmorgon vi har haft. Lukas har ville sitta i mitt knä, Oliver var arg som ett bi. Han ville då inte äta frukost vid matbordet (vilket han snällt fick göra ändå), han ville inte tvätta sig, han ville inte ha på sig kläder, han ville inte borsta tänderna, han ville inte till dagis, han ville inte gå ur bilen... och han skrek som en stucken gris. Jag vet inte hur det kommer sig men, jag har fått ett enormt tålamod (vilket är otroligt skönt när man har en trotsig 2 åring) så jag pratade med honom i lugn ton och sa att det inte hjälper att skrika och när vi var inne på dagis så hade han lugnat sig och jag fick till och med en hejdåpuss (brukar vara snålt med dom). Jag är stolt över mej själv att efter 2 timmars vrålskrik inte höjde rösten utan kunde vara lugn. Men, nu känns det i huvudet. När Oliver är på dagis och Lukas ligger och sover. Det är så tyst... och det behövde jag =)

Jag har en så kallad kompis. Jag är så jävla arg på henne. Och jag har raderat hennes nr, hon har tydligen flyttat så jag kan inte gå hem till henne heller. Och jag tror inte jag hade gjort det ändå. Hon känns inte värd att slösa energi på. Men, jag är arg på henne och skulle nog egentligen behöva skrika av mej på henne ist för att gå runt och vara allmänt förbannad på henne och inte få det ur sig.

Därför är jag arg: Vi blev ovänner för att jag hade sagt till någon att hon var som en liten mamma. Detta tog X väldigt hårt. Så förbannat löjligt då jag och X alltid skojade om hur lillgammal och mammig hon var. Iaf, vi pratade inte på några månader men, tog sedan ett snack. Hon förklarade för mej att jag var ytlig, bortskämd, oförskämd... ja, och lite till. Och sa till mej att hon är van att kunna styra sina vänner, omvandla dom och göra dom till så som hon vill ha dom. Jag förklarade för henne att hon kunde glömma att hon kunde omvandla mej. Och detta förstod hon.
Sedan umgicks vi lite efter det men, sen hände nåt igen. Jag skulle få ett körkort. Och jag var gravid. X tyckte tydligen inte att detta var nåt bra utan började pika: det känns bra att ha kämpat för sitt körkort. Men, bara för att jag fick mitt körkort betalt (tusen tack, kära mamma) betyder väl för fan inte det att jag inte har kämpat?? Och ang graviditeten så sa hon: Jaja, men du kan ju fortfarande få missfall. DIN JÄVLA NOLLA! Hur kan man vara så fruktansvärt arrogant? Hur kan man inte glädjas åt andra? Och vet ni vad det roliga är? X kallar sig för överempatisk. HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Överempatisk? Om man bara kan känna sorg med andra så är man inte överempatisk. Du kan inte ens dela glädje om det inte gynnar dig själv. Du har mage att kalla mej ytlig. Fy fan för dej. Du har verkligen mage att säja att jag lever ett ytligt liv?? Men, lilla fröken präktig- men, var det som var på varenda kille här på min fest? DU! Du kunde ju inte ens låta min kille va ifred? Du får dej att låta så präktig och oskuldsfull men, det är du inte. Okej, du berättade det för mej själv- men, jag tror enbart det var för att se om du kunde förstöra mellan någon. Somsagt- det som inte handlar om dej existerar inte. Lilla fröken präktig- Kunde du inte ens gratulera mej till mitt körkort? Eller fråga mej hur jag mådde under grav. eller kanske gratta mej när Lukas var född? Nej, inte ett ord har jag hört. Din dumma kossa.