Money makes the world goes round...

Jag är nästintill apatisk. Jag orkar ingenting. Ingenting känns roligt. Känns inte som att det är värt att städa för det blir stökigt igen. Känns inte som det är någon idé att banta för jag kommer ändå inte klara det. Känns inte som det är värt att träna just för att jag kommer bara skita i det till slut ändå. Usch, jag är så negativ idag. Orkar ingenting. Hämtade Oliver på dagis nyss, körde därifrån och var... ja, frånvarande. Jag orkar inte skratta, orkar inte förklara mej, vill inte be folk om pengar, vill inte be folk om hjälp... jag vill klara mej själv. Jag känner mej som en liten unge.Hur länge ska det vara såhär?

Hur länge ska morsan och Paula ställa upp med pengar? Jag är så jävla trött på att få saker. Jag vill klara mej själv. Och det är ju det. Jag MÅSTE emot hjälp just för att jag inte är själv. Mina barn kan inte bli lidande för detta. Mina barn ska inte märka av jag deppar ihop för att pengarna inte går ihop just nu. Så jag sitter här, vill egentligen bara grina men, Oliver och Lukas är här. Vill inte att dom ska se mej nere så jag håller skenet upp. Jag känner mej så otillräcklig. Tänker att jag inte kan ge barnen allt jag vill. Inte nu. Inte denna månaden. Men, nästa kanske? Jag försöker tänka att finns de som har det betydligt mycket värre- vi har i allafall mat på bordet varje dag.

Men, en sak vet jag. Jag gör allt i min makt för att få det så bra som möjligt. Jag ska ge barnen en bra uppväxt. Vi ska få ekonomin att gå ihop.

Allt detta för att den jävla chefen i Norge inte gav Jyrki lönen så att vi kom efter med hyran. Och nu kämpar vi för att komma ikapp. Inte så jävla lätt.

Okej, så här synd är det om mej idag.