Uppdaterar mitt förra inlägg.

Jo, som jag sa så träffade jag Lena i fredags. Det finns ingen som man kan prata med som henne, finns ingen som kan slå vår vänskap. Vi träffas efter 5 år och det var precis som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi hade fortfarande lika mycket att prata och nu som för 5 år sen, vi pratade om allt mellan himmel och jord, precis som vi gjorde för 5 år sedan. Hon har blivit vuxen, jag har blivit vuxen. I samma takt, och vi har fortfarande så otroligt mkt gemensamt. Hon är en sann vän. Min bästa vän. Och hon bor så långt borta. Men, jag var inte ens ledsen när jag åkte ifrån henne. För nu vet jag med all säkerhet att hon finns kvar för mig. Hur många år det än tar innan vi träffas igen så finns hon där. Och det är det som är det viktiga. Men, det kommer inte ta flera år innan vi träffas igen. Det har vi lovat varandra. Aldrig mer så lång tid.

Jo, som jag också skrev i det förra inlägget så åkte vi till Huset. Både jag och Lena kände att det var behövligt. Det var 5 år sen vi var där sist, 5 år sedan vi var där och vi båda var på botten. Och att åka sakta förbi och var som att färdas tillbaka i tiden. Plötsligt kom vi båda två på saker som vi tidigare att glömt. Både roliga och sorgliga. På något konstigt vis så blev vi besvikna när Huset stod tomt. Det var något som kändes fel, konstigt, kanske var det lättnad? Vi tänkte gå ur bilen och kolla oss omkring men, det gick inte. Nu ångrar jag mej. Jag hade verkligen velat stå där och kolla på huset. Se om det kunde komma fram några fler minnen? Hur mycket har man förträngt egentligen? Hur mycket minns man?

Vi åkte förbi vägen in till Brudfjället. Vi båda bröt ihop av skratt när vi kom på att vi åkt där en gång. Det var en bra gång. En gång när vi skrattade så vi höll på att tuppa av. Det hade jag också glömt, jag hade tillochmed glömt att det fanns något som hette brudfjället.

Vi åkte förbi stället där vi fick bensinstopp, vi åkte förbi huset där Lena fick en kanin. Kaninen hette något skitfult men, vi kommer inte ihåg vad det var. Det kändes så konstigt. För om några minnen dök upp, sånt som vi absolut hade glömt bort, hur mycket är det så som man inte har en aning om? Kommer det tillbaka om man åker dit igen? Om man sätter sig utanför Huset och försöker komma ihåg? För jag vill komma ihåg, jag vill kunna bearbeta det. Och Lena också.

Lena, min fina vän. Som alltid har funnits där. Lena, min fina vän som aldrig kommer svika mej.
Håll i dej Lena, för det här säjer jag inte till många: Jag älskar dej!